Små avstånd

Jag glömmer ofta hur internet gjort avstånden mindre, men ibland slår det mig. 

I måndags var jag och Darling till den lokala pizzerian, eftersom jag höll på att längta ihjäl mig efter sådant där pizzabröd som man får till salladen. Det var två saker som jag kände att jag ville blogga om.

För det första ligger pizzerian i en villa och man kör liksom in på gårdsplanen. Dagen till ära var det dessutom upplyst med belysning på ett sätt som fick den att kännas väldigt amerikansk. Det regnade ute och när vi klättrade in i bilen och Darling langade över påsen med vår beställning till mig kändes det verkligen precis som öppningssekvensen i en amerikansk skräckfilm. Men nej, tack och lov, vi körde inte på någonting (som i så fall förstås skulle ha försvunnit och hoppat på oss när vi gått ut för att titta) och det enda resultatet av kvällen var väl en lite missnöjd mage pga onyttigheten.

Den andra grejen var att medan vi väntade på våra sallader så plingade min telefon till med ett Twittermeddelande från en tjej i New York. Det är en tjej jag inte alls känner, men vi började följa varandra när vi båda letade alternativ till Google Reader, och nu hade hon skrivit något som jag kommenterat. 

Det slog mig hur surrealistiskt det var att jag satt där på denna lilla, lilla pizzerian i mitten av ingenstans (för så är det ju ändå) och förde en hyffsat djup diskussion med en främling i New York. Det är faktiskt häftigt när man tänker på det.