Plötsligt händer det

Vi har sovit rätt uselt senaste nätterna. Lite för mycket stress och uteblivna rutiner har gjort att sömnen - som ju redan varit rätt störd pga amningen - varit alldeles för kort.

Igår var jag så trött att jag vaknade med huvudvärk, och det händer aldrig.

Idag lyckades jag dock med konststycket att få oss alla tre att sova eftermiddagslur samtidigt. Det kändes ungefär som en lottovinst... om det inte vore för att jag nu plötsligt inte kan sova mer.

Fulla lass

Det har varit några slitsamma dagar. Vi har handlat och packat allt till huset och naturligtvis tog det mycket längre tid och blev mycket mer än vi räknat med. Den där vändan till IKEA blev fyra vändor, de tre pallen blev sju, de sexton flyttkartongerna blev tjugo och den där timmen att packa blev fyra.

Lite extra utmaningar måste man ju också ha, och i vårt fall bestod de främst i en barnvagn (att ratta både IKEA-vagnar och barnvagn var en sport i sig), en bebis (inget problem i sig, hon var jätteduktig, men man sover ju inte tio timmar ostört direkt), en stukning i handen för D så att han inte kunde bära alls under två dagar, en rätt liten lagerlokal och en dörr som är knappa två meter medan pallarna fick vara en och tjugo.

Vi löste det dock, men otroligt uppskattad hjälp från mina föräldrar och lite trixande och fixande. I stort sett allt kom med, och bilen rullade in exakt 11.01 (efter att de lovat att 11 var det tidigaste de skulle komma, och vi hoppades på att det skulle betyda efter lunch). Vi plastade pallar som galna, en kille från firman bredvid hjälpte oss genom att köra dem på sin truck (varken vi eller bilen hade någon truck), och chauffören lastade på. Det gick!

Igår och idag har jag därför varit så trött att det känts som att jag kunnat somna stående, men jag är så glad att de är på väg. Glad - och lite nervös. Varken DHL eller fransmännen rent generellt har den bästa track recorden i min bok så jag kommer inte att pusta ut innan alla saker står där på gårdsplanen.

Scary.

Passutmaningen

Eftersom vi skall åka snart måste J ha ett pass och jag är fortfarande lite förvånad över att vi kommit ihåg det. Idag fick vi sms att det var färdigt, så inte nog med att vi kom ihåg det, vi kom ihåg det i tid! Det känns annars som att rätt mycket går på rutin eller på känn just nu, så det hade varit fullt möjligt att glömma bort helt. Om det beror på att det är mindre dramatiskt med andra barnet eller på att mitt huvud nu är fullt av att-handla-listor får vara osagt.

Det var två stora utmaningar med pass-skaffandet:

Det första var att bestämma namnen. Jag hade namn jag ville ha, men de låter inte helt naturliga ihop (de får inte den där spontant naturliga rytmen som vissa har) och vi funderade mycket på hur vi skulle göra. Till sist fick det bli dem i alla fall, eftersom vi var tvungna att få in anmälan i tid för att kunna beställa pass.

Den andra stora utmaningen var att fotografera. Polisens kamera tar nämligen ingen hänsyn till att objektet inte kan hålla upp huvudet själv, och objektet själv ville bara sova (efter att ha vägrat hela förmiddagen) och inte alls öppna ögonen som det krävdes. Mitt i allt blev även A rädd och jätteledsen så hon började gråts helt hysteriskt. Kände mig verkligen som mitt i en sån där filmscen om en småbarnsfamilj.

Till sist fick vi iaf ett ganska godkänt kort. Nu hoppas vi bara att gränsvakterna håller med.

PS. På en lite allvarligare ton: tänk vad lyckliga vi är att detta är de enda utmaningar vi har när det gäller pass. Det är värt att vars tacksam för.

Fullt upp

För lite mer än en månad sedan skrev vi på kontraktet för vårt sommarhus. Och inte vilket sommarhus som helst, utan ett hus i södra Frankrike. Det är en dröm jag haft sedan jag var femton och det är helt fantastiskt att nu få chansen att bo där (även om planen inte är att flytta).

Ett tomt hus kräver dock möbler och de senaste veckorna har gått åt till att fundera och planera. Mycket av grovjobbet gjorde jag redan i våras då jag låg däckad av graviditetskrämpor, men nu skall planerna förvandlas till en riktig inköpslista och det är lättare sagt än gjort.

Igår åkte jag och småtjejerna till IKEA för att reka igen, vilket gick över förväntan. Nu skall det bara bestämmas, köpas och packas. Det finns nämligen inget IKEA-varuhus särskilt nära och det visar sig att priserna skiljer sig mellan länderna så vi har bestämt oss för att skicks ned en hel del istället. Konstigt nog verkar det bli billigare (och jag som har dåliga erfarenheter av IKEA i Frankrike tycker det är bra just för den sakens skull).

Med det sagt är det ett stort pussel för att få rätt saker både måttmässigt och budgetmässigt.

Föräldraledig

Det är, precis som alla säger, stor skillnad mellan första och andra barnet. Visserligen beror det lite på att J sover mer och längre än A gjorde, men också på att man (jag) har mer koll och är mindre nervös. Att vakna på natten var heller inte samma chock den här gången, då A inte heller sover hela nätter och vanan att gå upp redan finns där.

Nackdelen kommer dock sådana här dagar när A inte riktigt sovit nog dagen innan eller under natten, och man själv är ganska trött, trots allt och inte riktigt orkar vara en entusiastisk lekkamrat. Det var många sammanbrott för precis ingenting imorse.

I det läget är jag så otroligt glad att ha mina föräldrar nära så att vi kan fly dit när vi all är lite trötta och få lite avlastning. Det gör så mycket för oss alla att A kan få busa med någon och jag kan få ta det lite lugnt i soffan.

Att de har en stor sandhög på gården skadar förstås inte heller. Det var en mycket sandig tjej som somnade i bilen sedan.

Brygghäng

Vi bor så nära vattnet men jag är jättedålig på att gå dit ned, trots att det är så avkopplande. Idag gick vi iaf dit, och upptäckte att vattnet inte var så kallt som jag trodde (fast något bad blev det inte).

Skall skriva mer om det, men är verkligen mer avslappnad nu med andra barnet än när A föddes. Henne vågade jag knappt ta med pga oro (för solen, eller att hon skulle ramla i fast hon inte kunde vända sig, eller något annat sådant). J låg bara bra på sin filt och vid 2,5 veckors ålder kommer hon inte plötsligt börja rulla runt.

Katten däremot känns som hon utmanar ödet, men det är ju hennes val.

Nätverk

Idag var jag och J på en "karriärnätverksträff" för föräldralediga. Helt okej grej, även om jag ofta tycker att sån här träffar skulle behöva lite mer koordinerat nätverkande. Det är nog enda gången jag förespråkar grupparbete, men jag tycker sällan det blir helt bra när det bara är allmänt mingel efter. Tror det kunde göras bättre.

Jag och J blev dessutom intervjuade på TVn och jag ser - milt sagt - förskräcklig ut. Borde tänkt på att sätta om hästsvansen och ta en titt i spegeln innan. J bara sov och såg nog så nöjd ut.

Hönsflytt

Idag fick hönsen flytta tillbaka hem. De var ju bara på lån över sommaren och idag åkte vi tillbaka med dem till ägarna.

Det är lite vemodigt. Vi hade nog kunnat behålla dem ett tag till, men det har varit så dumt sista månaden för tuppen blev så grinig av sig att man drog sig för att gå ut när han var där. Vi borde ha bytt ut honom, men trodde inte det var värt det när det var så kort tid kvar... men det hade det nog varit.

Annars, dvs framförallt i början, var det väldigt mysigt med höns och det är tomt nu när de inte är kvar. Så jättemycket ägg fick vi inte, de värpte nog ungefär fyra per dag men om de var ute la de dem på ställen vi inte kommer åt - som under uthuset.

De var riktiga personligheter allihop och jag kommer sakna dem (om än inte tuppen). Jag tror att de får det bra nu med, men det är klart - det blir väl inte som att ha hela gårdsplanen för sig själva här.

Epilepsi

Idag fick Alice ett anfall som troligtvis är någon form av epilepsi och det är så hemskt att se.

Hon har haft det en gång tidigare, vad vi vet, för ett par år sedan och det yttrar sig genom att hon börjar fräsa, skaka och verkar få kramp. Eftersom hon inte ser något måste det ju vara extra hemskt för henne.

Tack och lov var hon helt normal efter, när hon lugnat sig, men det gör mig orolig. Älskar denna katt så mycket.

Tid

Tiden går fort, imorgon fyller denna söta två veckor.

Jag måste säga att det faktiskt är sant det alla säger - det är STOR skillnad att få barn nummer två. Kanske har jag även haft tur i att J sover mer (eller iaf längre) än vad A gjorde, men framförallt är man väl själv lugnare. Det är inte så stort projekt att ta med lillan när jag ska någonstans, tvärtom är det ju bara skönt att hon inte springet iväg någonstans som en 2,5-åring gärna gör.

Det är dessutom lite lättare att sova när hon sover än det var när A var liten eftersom det inte känns lika oroligt.

Däremot tar det förstås mer tid, och någon direkt egentid på kvällen är bara att glömma. Men, det blir ju bättre tids nog... och sen kommer man sakna den här tiden.