Sen middag

Idag tog jag en handlingstur med A efter jobbet och kom hem ganska sent. A hade ätit både smörgås och yoghurt och var inte hungrig, så en vällingflaska räckte bra för henne.

Själv slängde jag (bokstavligen - det var inte mycket finlir i matlagningen ikväll) en chili på svarta bönor med ris, nachos och avokado.

Jag blir både lite trött på mig själv för att detta är min nödmat och lite stolt över att ha fått till bra, näringsrik och ruggigt god middag.

Svarta bönor är för övrig fånigt gott. Förstår dock inte varför Zeta envisas med riktigt tråkiga/konstiga recept på burkarna när det finns så mycket gott att göra med dem!

Ofrivilligt mys

Strömmen gick vid tre-tiden idag, så när det blev mörkt någon timme senare var det bara att tända alla ljus som fanns. Kristallkronan gav ett fantastiskt sken även med bara levande ljus.

Vi har turen att ha mina föräldrar ganska nära (men tillräckligt långt för att de inte skulle vara drabbade) så jag och A åkte dit och åt kvällsmat. Maken satt fast på Stockholms central eftersom tågen stod still.

Det värsta med att vara utan ström är inte själva strömmen utan att vi med egen brunn även blir av med vattnet.

Men mysigt ser det ut.

Lussekatter

Vi bakade lussekatter härom kvällen och A visade att hon brås på bagarsidan i släkten. Jag är förstås partisk, men jag var imponerad över hur duktig hon var - hon knådade och grejade och visste precis hur kaveln fungerade, och det blev inget kladd överhuvudtaget.

Mitt försök att lägga henne innan de var klara föll däremot inte i god jord. Det var bara att ge upp, och lika bra var det. Vi drack sojamjölk och åt nygräddade lussekatter och sen sov vi.

En bra kväll.

Barnvälsignelse

I helgen var vi på barnvälsignelse för As lillkusin på pappas sida. Efter kyrkan följde mat hemma hos huvudpersonen (som dock sov hela tiden vi var där. Mycket trevligt och fint.

På väg hem hann vi dessutom köpa och hämta en tripp-trapp stol via Blocket, vilket var välbehövligt.

Inbjudan

Mitt veganska julbord har blivit tradition och nu har inbjudningarna äntligen gått iväg. Lite onödigt i dessa Facebooktider förstås, men jag tycker det är roligt med en riktig inbjudan.

Förra året var det verkligen precis att vi fick plats, men jag tror det är färre som kan komma i år eftersom julen ligger så sent i veckan. Vi får se.

Middag

Mycket trevlig middag ikväll. Såpass att jag helt glömde ta något kort innan den var slut och det får ju anses som ett bra betyg i dessa tider.

Grönsaker

Moster är med i ett projekt där hon varje vecka kan åka och hämta grönsaker från en - relativt - närbelägen gård, där hon också hjälper till då och då. Vi hämtade grönsakerna på fredag kväll på en parkering bredvid järnvägen, och jag måste säga att nog kändes det som att det var något betydligt med suspekt vi skulle hämta när vi mötte upp bilen och släpkärran där på den mörka parkeringen. 

De lastade ur sina korgar, och andra deltagare i samma projekt kom också för att hämta sina grönsaker. A blev jätteförtjust i blomkålen och gick nöjd och glad och smaskade på den. Vi såg också en häftig liten mus som hängde i en helt vanlig växt och mumsade på frön, trots att vi var bara några decimeter därifrån. Tyvärr fick jag inget foto på den. 

På söndagen åkte vi sedan ut till gården, men det krockade med en kurs så det var ganska lugnt och stilla. Vi träffade en ursöt hund, som enligt uppgift var blind, hälsade på fåren och tittade på imponerande kålhuvuden. 

Skyline

Frankfurt

För en och en halv vecka packade jag och lilltjejen väskan och åkte till Frankfurt för att hälsa på min moster. 

Hon har bott i samma lägenhet sedan jag var jätteliten, men nu är hon på väg att flytta och jag kände att jag ville åka dit en sista gång. 

Det finns så mycket minnen förknippade med den där lägenheten, alltifrån när jag som liten låg på min madrass på golvet och lekte med mina nya, urhäftiga Barbiedockor som hade simkläder som bytte färg i vattnet och bananträdet som fick vara julgran när vi firade julen där, till när jag var lite äldre och läste en bok om övernaturliga saker och vaknade mitt i natten, livrädd för att Yeti skulle titta in genom takfönstret och till dess att jag som ännu äldre både firat nyår i staden tillsammans med D, och även hämtat andan hos moster när jag behövde komma hemifrån ett tag eller det senaste besöket då jag och brorsan sov hos henne efter att ha varit på den första konserten tillsammans sedan vi såg Savage Garden i tjugoårsåldern. Många minnen, alltså, och nu ytterligare ett av Amis första besök. 

Helg

Denna helg har jag...

skruvat en Billybokhylla, med en liten hjälpreda.

Räddat årets sista äpplen. 

Fotat julkort. 

Och fått lite kvalitetstid med den här tjejen, vilket  händer alldeles för sällan just nu. 

Och förstås firat att det äntligen är vitt ute!

Update

Faran med att inte skriva så ofta är ju att man liksom tappar tråden. Skärpning igen, alltså. 

Jag gav ju förstås inte upp, men det visade sig krångligare än jag trodde att försöka skapa band samtidigt som man jobbar heltid tre mil därifrån och har en 1,5-åring som bara går deltid på dagis. 

Jag hamnade i en styrelse/ledningsgrupp för att koordinera volontärsarbetet, och förhoppningsvis kan jag i alla fall göra lite nytta där. Måste säga att engagemanget från bygden och från folk runt omkring är fantastiskt. Hoppas att det fortsätter så, och att det sprider sig till fler ställen för detta är ju inte det enda flyktingboendet i länet. 

Svårigheten i att hjälpa och att ge upp

I söndags var jag tillbaka och bäddade sängar (är det inte konstigt att oavsett var man hamnar, och att även om det är ett ställe man tror är i framkant rent jämställdmässigt så är det ändå helt självklart att kvinnorna bäddar sängar och männen lagar hål i väggen?) och det kändes bra att hjälpa till. Flyktingarna skulle komma vid tre-tiden på natten så att vara där och möta dem funkade helt enkelt inte (kanske om jag sovit mer innan och inte haft en fullspäckad jobbmåndag framför mig). Jag åkte alltså hem med förhoppning om att kunna hjälpa till mer senare och såg fram emot att få vara med. 

Sedan dess har jag försökt att få någon klarhet i hur man skulle kunna hjälpa, men det är helt omöjligt.

Jag åkte dit i måndags. Möttes av att ingen visste något om något och efter att bara ha slösat bort en halvtimme kokade jag två kannor kaffe och åkte hem. 

Messade en av de ansvariga igår. Lite samma sak, väldigt oklart vad som behöver göras. Hjälp behövs förstås vid matservering, men för mig som inte kan lägga tre timmar känns det lite svårt. En del av mig känner också att just den biten ändå borde ingå i det som migrationsverket (antar jag) betalar för, och inte att den skall bygga helt på frivilliga. 

Provade att messa någon annan som hade koll på det andra stället. Inget vettigt svar där heller - mest "kom hit och fråga när du är här". Ja, fast det var ju det jag gjorde på måndagen och då var det bara slöseri med tid.

Det gör mig så ledsen och frustrerad att det skall vara så omöjligt att kunna hjälpa trots att man vill! Det är ju inte unikt - många ideella föreningar har exakt samma problem, där man missar att ge enkel information om hur man kan ta första steget för att hjälpa till - men jag blir så trött över att det alltid skall vara en jättehög tröskel för att kunna göra något.

Så svårt är det ju inte att posta ett tydligt inlägg på Facebook hur, var och när man kan hjälpa till och på vilka sätt, eller att samla ihop alla som vill hjälpa till och fördela projektansvariga som kan ta hand om olika delar. Det finns ju massor av saker som skulle kunna göras utan att man behöver lägga hela dagen, men när det inte finns någon ansvarig överhuvudtaget blir det ju omöjligt att få någonting gjort. 

Egentligen hjälper jag ju bäst genom att just jobba på mitt vanliga jobb, eftersom det både genererar pengar till mig som jag kan använda till bra saker och arbetstillfällen för andra. Däremot hade det varit roligt att helt enkelt komma i kontakt med flyktingarna, att få prata med dem och kanske kunna hjälpa dem att känna sig hemma här. 

Jag hade tyckt om att göra det, men nu ger jag upp. 

Hjälpa

I förra veckan kom det flyktingar till byn/orten/samhället som ligger närmast där jag bor. Jag ringde de som skulle ta emot, och fick besked att de skulle komma på torsdagen så jag hade planerat att åka dit för att hjälpa innan. Det visade sig dock att de kom redan på tisdagen, och i kombination med att de verkade ha många som hjälpte och att A plötsligt vaknade tjugo gånger per natt (på riktigt!!) fixade jag inte att åka dit efter jobbet.

Nu i helgen kom det info om ytterligare femtio som skulle till den alternativa kursgården i närheten. De efterlyste volontärer så jag åkte helt enkelt dit och blev mött med mycket vänlighet och väldigt lite uppstyrt (jag var den enda som var där utifrån just då). Vi satte i alla fall igång och efter ett tag kom det fler, bland annat några av de som kommit tidigare i veckan. Vi flyttade framförallt sängar och städade för att göra ett uppehållsrum.

Dagens lärdomar var följande:

Stället var trevligare än jag tyckt tidigare (de gångerna har det varit folk överallt och det har blivit lite överdos av det alternativa) och det var kul med den internationella mix som var där.

Organisation och kroppsarbete kommer så att säga inte naturligt för alla.

Jag har absolut ingen koll på Syriens geografi, vilket måste åtgärdas.

Att en kvinna (jag) hjälper till att bära gick lite emot de utländska killarnas uppfostran. De ville hellre ta över det jag bar än att bara hugga i och ta sängen bakom som också skulle upp. Gentlemannamässigt, men opraktiskt.

Ett storg utbud av veganfika är underskattat. Är inte tokig i sötsaker, men nog är det gott med kladdkaka då och då.

Med andra ord en trevlig och givande eftermiddag. Jag tänkte åka tillbaka imorgon så får vi se hur det går.

Trött

Den här veckan har inventering av framförallt all hyresutrustning krockat med en liten tjej som vaknat och gråtit minst sju gånger per natt.

Man kan säga att energin är ganska slut.

Så mycket elände

En del av mig vill skriva en rolig, inspirerande blogg som är full med härliga bilder och texter, men det känns samtidigt rätt fånigt i en värld där det finns så mycket viktigt att säga.

Det är så mycket elände just nu, tycker jag, och jag har svårt att hantera det.

Jag gillar många franska tjejtidningar, för till skillnad mot de svensks motsvarigheterna har de ofta bra, djupa och intelligenta artiklar om viktigare saker än hur man får till de ultimata svärtade ögonen. (Dessutom är de betydligt billigare.)

I Marie Claire som jag plockade upp förra veckan finns ett reportage om en folkgrupp som kallas Rohingyas som blivit fråntagna alla rättigheter och sammanförda i ett läger i Myanmar (utan något egentligt skäl). Det är fullständig hjärtekrossare läsning om hur en mamma sett sitt barn dö av hög feber för att doktorn inte ville hjälpa henne, hur en 22-årig ung mamma kastats ut av sin familj (pga fel far till barnet) och nu ser sitt barn vara på väg att svälta ihjäl och hur en tredje mamma vaknade en morgon och upptäckte att hennes 13-åriga dotter inte längre sov bredvid henne utan blivit tagen av lägervakterna, och att hon nu inte vet om dottern lever eller är död.

Jag har svårt att hantera det, svårt att veta vad jag skall göra utom att gråta. Min egen dotter sover tryggt i sin säng, aldrig hungrig, aldrig kall, aldrig ensam. Tanken på att det inte är självklart för alla barn ger mig ont i magen.

Något måste göras, men vad?

Helgplaner

I helgen skall jag kurera min smygande förkylning som verkar ha passat på att ta ett återtag efter lite för många nätter med lite för dålig sömn, drömma mig tillbaka till semestern och vyer som den nedan och se om regnet håller uppe nog för att höststäda lite i trädgården.

Trevlig helg.

Gamla kunskaper

Jag hittade precis några gamla mail som jag skrivit när jag bodde i Frankrike och insåg att min franska var betydligt bättre än jag trodde.

Jag har liksom inbillat mig att jag egentligen inte glömt så mycket, utan att jag helt enkelt aldrig varit så bra på det, men nu inser jag att så verkligen inte är fallet. Det är nog dags att börja träna upp den igen. 

När statistik blir verklighet

Jag låg hemma sjuk för ett par veckor sedan, och tillbringade ganska mycket tid med att läsa nyheter på webben. Följdaktligen blev det även en hel del läst om flyktingkrisen, och några dagar senare exploderade det på alla nyhetssidor och i hela Europa.

Jag får nog erkänna att jag historiskt sett inte varit särskilt engagerad när det gäller människorätt och människor som far illa. Inte så att jag inte brytt mig, men mitt fokus har varit på djuren. Jag var därför inte riktigt beredd på hur berörd jag skulle bli av av rapporterna om de flyktingar som flyr för sina liv just nu.

Kanske beror det på att jag själv har barn nu, och bara tanken på att inte få bädda ned henne i sängen på kvällen utan istället försöka forcera ett taggtrådsstängsel är fruktansvärd. För bara några veckor sedan satt hon ju vid kanten av Medelhavet och förvånades över vågorna - tänk om hon istället suttit på en liten flotte på samma hav, med dåliga utsikter att överleva? 

Bilderna av pappan som kramar sina barn när de äntligen kommit i land, och bilden av den pojke som inte klarade sig går inte att värja sig mot och gör statistiken till verklighet vare sig man vill det eller ej. 

Jag läser bland UNCHRs rapporter om en kvinna i ett läger som säger att: "When we can't afford both medicine and food, I tie scarves around my boys' bellies at night so they don't wake up crying from stomach aches because they are hungry." och det är så ofattbart, oerhört fel. När A vaknar på natten går jag upp och ger henne välling. Egentligen är hon nog inte ens hungrig, eftersom hon alltid har chansen att äta sig mätt under dagen, och vi slänger alldeles för mycket mat (trots att vi gör vårt bästa för att undvika det).  Det blir så oerhört verkligt vilken skillnad det är på olika platser och med olika lotter i livet.

Jag har gråtit mer för den här frågan än jag gjort på väldigt länge. Det var oväntat, men samtidigt inte så konstigt. Det som är allra mest frustrerande är att inte veta hur jag kan hjälpa. Jag har donerat pengar, men jag vill ju göra något mer, något konkret.   

Hoppet i det hela är att se att folk reagerar. Jag tror personligen att ett stort skäl till att integrationen går så dåligt är för att det är så institutionaliserat och det inte blir någon naturlig kontakt mellan nya och gamla svenskar. Kanske, kanske, kanske kan detta innebära vändningen och om det gör det skulle många problem försvinna helt automatiskt. 

I skuggan av den rapportering som varit kändes allt annat väldigt meningslöst. Det kändes fel att göra någonting annat än att hjälpa, samtidigt som det inte fanns något bra sätt att hjälpa på, så jag hamnade i någon form av limbo, där ingenting blev gjort. Nu har jag några planer, jag har varit i kontakt med Röda korset för att se om det finns någon jag kan hjälpa där och jag har några andra saker jag funderar på, så det känns lite bättre.

Jag hoppas så innerligt att detta kan vara början på en riktigt stor förändring åt det bättre. 

Vackraste

Den här rasen, som jag fått höra heter Herdehund, stötte jag på för första gången tidigare i somras och föll pladask.

Så otroligt vackra! Som sagohundar!

Stugliv

Vi åkte vidare till Ds familjs sommarstuga - som var en bidragande orsak till att vi lärde känna varandra för sådär tjugo år sedan (ja, jag känner mig väldigt gammal när jag skriver så). Spännande att se, och så jättemysig!

De är flera i familjen med hus i närheten och det verkar jättehärligt. Vi fick även en tur i det stora huset som är över hundra år gammalt, men tyvärr mycket jobb med. Spännande ändå! Tänk att ha ett kök som använts i över hundra år!

Jag önskar att sommaren bjudit på fler dagar som den här. Ett riktigt minne för kulna vinterdagar.

Söndagshäng i Dalarna

Startade dagen med att försova mig, körde fel två gånger (!) på vägen till Falun (en väg jag borde kunna utantill), men sedan blev det bättre.

Träffade min kompis D från Tyskland och åt lunch på en mysig gård. Som efterrätt tog vi en promenad upp på en närliggande bergsknalle.

Den här sommaren har jag av ren slump varit på några gamla gårdar och jag tycker det är så fascinerande att tänka på att folk stått på exakt samma plats och sett samma saker (i det här fallet gården nedan) men i en helt annan kontext. Vilka känslor och tankar hade de? Lite svindlande att fundera på.

Badflicka

As vattenvana utvecklades väldigt under veckan vi var där. Hon har alltid gillat vatten, men var ändå lite försiktig i poolen de första dagarna. I slutet av veckan klättrade hon i själv och det gällde att vara med och fånga henne.

Att det är jätteroligt att se henne bada behöver väl inte sägas.

Fredagsmiddag

En adress att lägga på minnet. Fantastisk mat, mysig uteservering och mycket trevlig personal.

Auberge du clos des Pins, Roquefort-les-Pins.