Så mycket elände

En del av mig vill skriva en rolig, inspirerande blogg som är full med härliga bilder och texter, men det känns samtidigt rätt fånigt i en värld där det finns så mycket viktigt att säga.

Det är så mycket elände just nu, tycker jag, och jag har svårt att hantera det.

Jag gillar många franska tjejtidningar, för till skillnad mot de svensks motsvarigheterna har de ofta bra, djupa och intelligenta artiklar om viktigare saker än hur man får till de ultimata svärtade ögonen. (Dessutom är de betydligt billigare.)

I Marie Claire som jag plockade upp förra veckan finns ett reportage om en folkgrupp som kallas Rohingyas som blivit fråntagna alla rättigheter och sammanförda i ett läger i Myanmar (utan något egentligt skäl). Det är fullständig hjärtekrossare läsning om hur en mamma sett sitt barn dö av hög feber för att doktorn inte ville hjälpa henne, hur en 22-årig ung mamma kastats ut av sin familj (pga fel far till barnet) och nu ser sitt barn vara på väg att svälta ihjäl och hur en tredje mamma vaknade en morgon och upptäckte att hennes 13-åriga dotter inte längre sov bredvid henne utan blivit tagen av lägervakterna, och att hon nu inte vet om dottern lever eller är död.

Jag har svårt att hantera det, svårt att veta vad jag skall göra utom att gråta. Min egen dotter sover tryggt i sin säng, aldrig hungrig, aldrig kall, aldrig ensam. Tanken på att det inte är självklart för alla barn ger mig ont i magen.

Något måste göras, men vad?