Svårigheten i att hjälpa och att ge upp

I söndags var jag tillbaka och bäddade sängar (är det inte konstigt att oavsett var man hamnar, och att även om det är ett ställe man tror är i framkant rent jämställdmässigt så är det ändå helt självklart att kvinnorna bäddar sängar och männen lagar hål i väggen?) och det kändes bra att hjälpa till. Flyktingarna skulle komma vid tre-tiden på natten så att vara där och möta dem funkade helt enkelt inte (kanske om jag sovit mer innan och inte haft en fullspäckad jobbmåndag framför mig). Jag åkte alltså hem med förhoppning om att kunna hjälpa till mer senare och såg fram emot att få vara med. 

Sedan dess har jag försökt att få någon klarhet i hur man skulle kunna hjälpa, men det är helt omöjligt.

Jag åkte dit i måndags. Möttes av att ingen visste något om något och efter att bara ha slösat bort en halvtimme kokade jag två kannor kaffe och åkte hem. 

Messade en av de ansvariga igår. Lite samma sak, väldigt oklart vad som behöver göras. Hjälp behövs förstås vid matservering, men för mig som inte kan lägga tre timmar känns det lite svårt. En del av mig känner också att just den biten ändå borde ingå i det som migrationsverket (antar jag) betalar för, och inte att den skall bygga helt på frivilliga. 

Provade att messa någon annan som hade koll på det andra stället. Inget vettigt svar där heller - mest "kom hit och fråga när du är här". Ja, fast det var ju det jag gjorde på måndagen och då var det bara slöseri med tid.

Det gör mig så ledsen och frustrerad att det skall vara så omöjligt att kunna hjälpa trots att man vill! Det är ju inte unikt - många ideella föreningar har exakt samma problem, där man missar att ge enkel information om hur man kan ta första steget för att hjälpa till - men jag blir så trött över att det alltid skall vara en jättehög tröskel för att kunna göra något.

Så svårt är det ju inte att posta ett tydligt inlägg på Facebook hur, var och när man kan hjälpa till och på vilka sätt, eller att samla ihop alla som vill hjälpa till och fördela projektansvariga som kan ta hand om olika delar. Det finns ju massor av saker som skulle kunna göras utan att man behöver lägga hela dagen, men när det inte finns någon ansvarig överhuvudtaget blir det ju omöjligt att få någonting gjort. 

Egentligen hjälper jag ju bäst genom att just jobba på mitt vanliga jobb, eftersom det både genererar pengar till mig som jag kan använda till bra saker och arbetstillfällen för andra. Däremot hade det varit roligt att helt enkelt komma i kontakt med flyktingarna, att få prata med dem och kanske kunna hjälpa dem att känna sig hemma här. 

Jag hade tyckt om att göra det, men nu ger jag upp.