Stina

Trapporna hann aldrig bli använda. Vår älskade katt Stina gick över regnbågsbron i söndags natt.

Hon hade varit svag och mager ett tag eftersom hon inte längre åt ordentligt, och hon var ute när grannkatten plötsligt hoppade på henne och slet upp ett jättesår längs hela benet, skadade det andra benet och punkterade lungan på henne. Det är en aggresiv katt som varit här och bråkat rätt ofta, men jag trodde aldrig han skulle gå så långt. 

Tindra, vår andra katt, upptäckte att det var bråk, så vi var ute och letade utan att hitta Stina. När vi kom in satt hon i fåtöljen och vi trodde ett tag att allt var bra och över, ända till jag lyfte upp henne och upptäckte att hon luktade konstigt. Strax därefter såg vi såret på över en decimeter. Vi ringde akutveterinären och åkte dit direkt. 

Eftersom Stina var så svag i övrigt trodde inte veterinären att hon skulle klara en narkos. De tog röntgenbilder som visade luft på fel ställen i överkroppen, och det hördes tydligt ett pysljud när hon andades. 

Vi valde att låta henne somna in, men det är ett beslut som aldrig någonsin är lätt att ta. Hon var pigg och vaken hela tiden, vill klättra iväg och undersöka rummet och inte vara stilla och ögonen var helt klara och tydliga och det gjorde så ont att inte kunna hjälpa henne. 

Jag saknar henne mer än jag kan beskriva. Det är så tomt här utan henne. Hon fanns med redan när jag och Darling träffades och hon var en så fantastiskt personlighet. Ganska självständig och envis, och inte katten som kröp upp i knät för att mysa, men otroligt intelligent och social. Hon lärde sig det mesta väldigt fort, och hon var nästan alltid med. 

Hon hade många egna rutiner. Nu på slutet kom hon alltid när bilen kom hem och då ville hon hoppa in i bilen och sitta där en stund. Jag vet inte varför, men det var populärt. Maten skulle helst serveras på bänken, och innan hon började matvägra åt hon nästan allt. Kolhydrater och pasta i sås var extra populärt, liksom tartex och förstås kött av alla sorter. 

Varje gång vi åt middag satt Stina på bordet. Hon skrämde livet av många gäster genom att plöstligt hoppa upp på bordet medan vi åt, och tittade sedan på oss som att vi var dumma som trodde att hon inte skulle vara där. Det var inte riktigt värt att vänja henne av med det och när det bara var vi var den enda faran ljusen, som nog var det enda hon aldrig riktigt förstod. Jag vet inte hur många gånger hon tände eld på sin egen svans. 

Jag minns första gången jag hade med Stina till mina föräldrar på landet. Då bodde vi fortfarande i lägenhet och jag hade henne i en sele. Hon gömde sig under en buske och sedan låg hon där i en och en halv timme, och ville absolut inte komma ut. Några år senare flyttade vi ju ut på landet, och det blev som en helt annan katt. Hon förvandlades snabbt till en svensk "bondkatt" och ett tag drog hon in 2-3 möss om dagen. Det var fantastiskt att se hur den lilla, skygga raskatten förvandlades till en självsäker (och uppenbarligen rätt mordisk) utekatt. 

Vatten var också ett kapitel för sig. Att dricka ur den vanliga vattenskålen tror jag var ett misslyckande. Allra bäst var att få vatten genom att någon sprutade med vattensprutan, att få dricka ut en vas med rosor, att få vatten ur duschen (genom en väldigt komplicerad process där vattnet skulle rinna längs handen), ur badkaret, eller förstås ur diket eller dammen därute. För att inte tala om alla obevakade vattenglas som hon hittade.

Stinis lärde sig fort att öppna dörrar och är nog den enda av våra katter som kunde det. Innan kattluckan fick vi ha dörrarna låsta (det har vi iofs fortfarande, men av andra skäl) eftersom hon annars lätt öppnade den för att få gå ut. Hon gillade att vara ute, och när hon var yngre var hon ibland borta länge så att vi oroade oss ordentligt. 

Varje morgon satt hon på köksbänken, vid skåpet, och väntade på mat. Och även när hon fick mat satt hon där för att se om det kanske blev någon godare mat. Det gjorde fruktansvärt ont att se hennes blick på slutet när hon inte längre kunde hoppa upp på bänkarna utan problem. 

Det blir så otroligt tomt när en familjemedlem går bort. Alla de där småsakerna som man är van, men som man inte tänker aktivt på blir så påtagliga. Jag går och letar efter den fjärde katten, går och känner att jag missat något. Var på affären igår och insåg att jag inte behöver köpa hem skinka till Stina. Det är ingen katt som kommer springande i full panik när man öppnar en konservburk, ingen som är intresserad av att äta majs från ett fat. Ingen som vill sitta på bordet eller i soffan för att smaka på lunchen. Jag behöver inte oroa mig om jag glömt ett vattenglas framme för det är ingen som stoppat ned tassen i det. Ingen som väntar vid badrumsdörren när någon badar, ingen som balanserar på badkarskanten. Ingen som hoppar ned från sin sovplats när bilen kommer hem, ingen som drar i luckan för att hon vill gå ut men vill att någon skall öppna dörren.

Det är tomt.