Julefrid

Känsliga fingrar

Jag var hos barnmorskan idag, för jag har nojat mig lite över att inte känna några sparkar och det hjälper liksom inte att alla säger att det kan ta tid, men allt lät tack och lov bra.

Hon klämde lite på magen för att känna hur bebisen låg och jag blir så imponerad av människor som klarar att känna sådant. Själv känner jag ju liksom ingenting. Det är samma sak när katterna varit hos veterinären och de känt på dem och konstaterat att allt känns bra, jag blir lika imponerad varje gång. Själv känner jag aldrig någon direkt skillnad. Jag antar att jag helt enkelt har okänsliga fingrar. 

Stina

Trapporna hann aldrig bli använda. Vår älskade katt Stina gick över regnbågsbron i söndags natt.

Hon hade varit svag och mager ett tag eftersom hon inte längre åt ordentligt, och hon var ute när grannkatten plötsligt hoppade på henne och slet upp ett jättesår längs hela benet, skadade det andra benet och punkterade lungan på henne. Det är en aggresiv katt som varit här och bråkat rätt ofta, men jag trodde aldrig han skulle gå så långt. 

Tindra, vår andra katt, upptäckte att det var bråk, så vi var ute och letade utan att hitta Stina. När vi kom in satt hon i fåtöljen och vi trodde ett tag att allt var bra och över, ända till jag lyfte upp henne och upptäckte att hon luktade konstigt. Strax därefter såg vi såret på över en decimeter. Vi ringde akutveterinären och åkte dit direkt. 

Eftersom Stina var så svag i övrigt trodde inte veterinären att hon skulle klara en narkos. De tog röntgenbilder som visade luft på fel ställen i överkroppen, och det hördes tydligt ett pysljud när hon andades. 

Vi valde att låta henne somna in, men det är ett beslut som aldrig någonsin är lätt att ta. Hon var pigg och vaken hela tiden, vill klättra iväg och undersöka rummet och inte vara stilla och ögonen var helt klara och tydliga och det gjorde så ont att inte kunna hjälpa henne. 

Jag saknar henne mer än jag kan beskriva. Det är så tomt här utan henne. Hon fanns med redan när jag och Darling träffades och hon var en så fantastiskt personlighet. Ganska självständig och envis, och inte katten som kröp upp i knät för att mysa, men otroligt intelligent och social. Hon lärde sig det mesta väldigt fort, och hon var nästan alltid med. 

Hon hade många egna rutiner. Nu på slutet kom hon alltid när bilen kom hem och då ville hon hoppa in i bilen och sitta där en stund. Jag vet inte varför, men det var populärt. Maten skulle helst serveras på bänken, och innan hon började matvägra åt hon nästan allt. Kolhydrater och pasta i sås var extra populärt, liksom tartex och förstås kött av alla sorter. 

Varje gång vi åt middag satt Stina på bordet. Hon skrämde livet av många gäster genom att plöstligt hoppa upp på bordet medan vi åt, och tittade sedan på oss som att vi var dumma som trodde att hon inte skulle vara där. Det var inte riktigt värt att vänja henne av med det och när det bara var vi var den enda faran ljusen, som nog var det enda hon aldrig riktigt förstod. Jag vet inte hur många gånger hon tände eld på sin egen svans. 

Jag minns första gången jag hade med Stina till mina föräldrar på landet. Då bodde vi fortfarande i lägenhet och jag hade henne i en sele. Hon gömde sig under en buske och sedan låg hon där i en och en halv timme, och ville absolut inte komma ut. Några år senare flyttade vi ju ut på landet, och det blev som en helt annan katt. Hon förvandlades snabbt till en svensk "bondkatt" och ett tag drog hon in 2-3 möss om dagen. Det var fantastiskt att se hur den lilla, skygga raskatten förvandlades till en självsäker (och uppenbarligen rätt mordisk) utekatt. 

Vatten var också ett kapitel för sig. Att dricka ur den vanliga vattenskålen tror jag var ett misslyckande. Allra bäst var att få vatten genom att någon sprutade med vattensprutan, att få dricka ut en vas med rosor, att få vatten ur duschen (genom en väldigt komplicerad process där vattnet skulle rinna längs handen), ur badkaret, eller förstås ur diket eller dammen därute. För att inte tala om alla obevakade vattenglas som hon hittade.

Stinis lärde sig fort att öppna dörrar och är nog den enda av våra katter som kunde det. Innan kattluckan fick vi ha dörrarna låsta (det har vi iofs fortfarande, men av andra skäl) eftersom hon annars lätt öppnade den för att få gå ut. Hon gillade att vara ute, och när hon var yngre var hon ibland borta länge så att vi oroade oss ordentligt. 

Varje morgon satt hon på köksbänken, vid skåpet, och väntade på mat. Och även när hon fick mat satt hon där för att se om det kanske blev någon godare mat. Det gjorde fruktansvärt ont att se hennes blick på slutet när hon inte längre kunde hoppa upp på bänkarna utan problem. 

Det blir så otroligt tomt när en familjemedlem går bort. Alla de där småsakerna som man är van, men som man inte tänker aktivt på blir så påtagliga. Jag går och letar efter den fjärde katten, går och känner att jag missat något. Var på affären igår och insåg att jag inte behöver köpa hem skinka till Stina. Det är ingen katt som kommer springande i full panik när man öppnar en konservburk, ingen som är intresserad av att äta majs från ett fat. Ingen som vill sitta på bordet eller i soffan för att smaka på lunchen. Jag behöver inte oroa mig om jag glömt ett vattenglas framme för det är ingen som stoppat ned tassen i det. Ingen som väntar vid badrumsdörren när någon badar, ingen som balanserar på badkarskanten. Ingen som hoppar ned från sin sovplats när bilen kommer hem, ingen som drar i luckan för att hon vill gå ut men vill att någon skall öppna dörren.

Det är tomt. 

En trappa för gammelkatten

Vår äldsta katt har fått allt svårare att hoppa och det är hjärtskärande att se henne inte komma upp på bänken hon alltid suttit på, så idag har jag med pappas hjälp byggt en trappa åt henne.
Jag tror den kommer att funka, men Alice, den blinda katten, har inte riktigt fattat det än. Å andra sidan är det ju kanske inte nödvändigt att katterna är på bänken.

Goda nyheter

Någon dag ska jag skriva mer om det för det har varit en lång resa sedan endometriosoperationen för nästan tre år sedan, men just nu vill jag bara dela med mig av otroligt efterlängtade nyheter!

Oväntade besök

Jag håller på att läsa True Blood-serien, efter att ha fått låna dem av en god vän, och jag är mörkrädd som få.

I böckerna är det rätt många tillfällen där det smyger omkring folk och annat utanför Sookies hus. Här ute där jag bor (jag jobbar ju hemma nuförtiden) är det dessutom väldigt ovanligt med besök, så jag blev lite fundersam när ena katten plötsligt började gå från fönster till fönster och helt tydligt hade fått syn på något.

Nu var det inget konstigt utan bara granntanten som kom med en skrivare som Darling lovat att reparera, men det var ett par sekunder där som hjärtat tog ett extra skutt.

Så lättskrämd (eller folkskygg) är jag. 

Små avstånd

Jag glömmer ofta hur internet gjort avstånden mindre, men ibland slår det mig. 

I måndags var jag och Darling till den lokala pizzerian, eftersom jag höll på att längta ihjäl mig efter sådant där pizzabröd som man får till salladen. Det var två saker som jag kände att jag ville blogga om.

För det första ligger pizzerian i en villa och man kör liksom in på gårdsplanen. Dagen till ära var det dessutom upplyst med belysning på ett sätt som fick den att kännas väldigt amerikansk. Det regnade ute och när vi klättrade in i bilen och Darling langade över påsen med vår beställning till mig kändes det verkligen precis som öppningssekvensen i en amerikansk skräckfilm. Men nej, tack och lov, vi körde inte på någonting (som i så fall förstås skulle ha försvunnit och hoppat på oss när vi gått ut för att titta) och det enda resultatet av kvällen var väl en lite missnöjd mage pga onyttigheten.

Den andra grejen var att medan vi väntade på våra sallader så plingade min telefon till med ett Twittermeddelande från en tjej i New York. Det är en tjej jag inte alls känner, men vi började följa varandra när vi båda letade alternativ till Google Reader, och nu hade hon skrivit något som jag kommenterat. 

Det slog mig hur surrealistiskt det var att jag satt där på denna lilla, lilla pizzerian i mitten av ingenstans (för så är det ju ändå) och förde en hyffsat djup diskussion med en främling i New York. Det är faktiskt häftigt när man tänker på det. 

Hej världen

Hej bloggvärld, finns du kvar?