Inbjudan

Mitt veganska julbord har blivit tradition och nu har inbjudningarna äntligen gått iväg. Lite onödigt i dessa Facebooktider förstås, men jag tycker det är roligt med en riktig inbjudan.

Förra året var det verkligen precis att vi fick plats, men jag tror det är färre som kan komma i år eftersom julen ligger så sent i veckan. Vi får se.

Middag

Mycket trevlig middag ikväll. Såpass att jag helt glömde ta något kort innan den var slut och det får ju anses som ett bra betyg i dessa tider.

Grönsaker

Moster är med i ett projekt där hon varje vecka kan åka och hämta grönsaker från en - relativt - närbelägen gård, där hon också hjälper till då och då. Vi hämtade grönsakerna på fredag kväll på en parkering bredvid järnvägen, och jag måste säga att nog kändes det som att det var något betydligt med suspekt vi skulle hämta när vi mötte upp bilen och släpkärran där på den mörka parkeringen. 

De lastade ur sina korgar, och andra deltagare i samma projekt kom också för att hämta sina grönsaker. A blev jätteförtjust i blomkålen och gick nöjd och glad och smaskade på den. Vi såg också en häftig liten mus som hängde i en helt vanlig växt och mumsade på frön, trots att vi var bara några decimeter därifrån. Tyvärr fick jag inget foto på den. 

På söndagen åkte vi sedan ut till gården, men det krockade med en kurs så det var ganska lugnt och stilla. Vi träffade en ursöt hund, som enligt uppgift var blind, hälsade på fåren och tittade på imponerande kålhuvuden. 

Skyline

Frankfurt

För en och en halv vecka packade jag och lilltjejen väskan och åkte till Frankfurt för att hälsa på min moster. 

Hon har bott i samma lägenhet sedan jag var jätteliten, men nu är hon på väg att flytta och jag kände att jag ville åka dit en sista gång. 

Det finns så mycket minnen förknippade med den där lägenheten, alltifrån när jag som liten låg på min madrass på golvet och lekte med mina nya, urhäftiga Barbiedockor som hade simkläder som bytte färg i vattnet och bananträdet som fick vara julgran när vi firade julen där, till när jag var lite äldre och läste en bok om övernaturliga saker och vaknade mitt i natten, livrädd för att Yeti skulle titta in genom takfönstret och till dess att jag som ännu äldre både firat nyår i staden tillsammans med D, och även hämtat andan hos moster när jag behövde komma hemifrån ett tag eller det senaste besöket då jag och brorsan sov hos henne efter att ha varit på den första konserten tillsammans sedan vi såg Savage Garden i tjugoårsåldern. Många minnen, alltså, och nu ytterligare ett av Amis första besök. 

Helg

Denna helg har jag...

skruvat en Billybokhylla, med en liten hjälpreda.

Räddat årets sista äpplen. 

Fotat julkort. 

Och fått lite kvalitetstid med den här tjejen, vilket  händer alldeles för sällan just nu. 

Och förstås firat att det äntligen är vitt ute!

Update

Faran med att inte skriva så ofta är ju att man liksom tappar tråden. Skärpning igen, alltså. 

Jag gav ju förstås inte upp, men det visade sig krångligare än jag trodde att försöka skapa band samtidigt som man jobbar heltid tre mil därifrån och har en 1,5-åring som bara går deltid på dagis. 

Jag hamnade i en styrelse/ledningsgrupp för att koordinera volontärsarbetet, och förhoppningsvis kan jag i alla fall göra lite nytta där. Måste säga att engagemanget från bygden och från folk runt omkring är fantastiskt. Hoppas att det fortsätter så, och att det sprider sig till fler ställen för detta är ju inte det enda flyktingboendet i länet. 

Svårigheten i att hjälpa och att ge upp

I söndags var jag tillbaka och bäddade sängar (är det inte konstigt att oavsett var man hamnar, och att även om det är ett ställe man tror är i framkant rent jämställdmässigt så är det ändå helt självklart att kvinnorna bäddar sängar och männen lagar hål i väggen?) och det kändes bra att hjälpa till. Flyktingarna skulle komma vid tre-tiden på natten så att vara där och möta dem funkade helt enkelt inte (kanske om jag sovit mer innan och inte haft en fullspäckad jobbmåndag framför mig). Jag åkte alltså hem med förhoppning om att kunna hjälpa till mer senare och såg fram emot att få vara med. 

Sedan dess har jag försökt att få någon klarhet i hur man skulle kunna hjälpa, men det är helt omöjligt.

Jag åkte dit i måndags. Möttes av att ingen visste något om något och efter att bara ha slösat bort en halvtimme kokade jag två kannor kaffe och åkte hem. 

Messade en av de ansvariga igår. Lite samma sak, väldigt oklart vad som behöver göras. Hjälp behövs förstås vid matservering, men för mig som inte kan lägga tre timmar känns det lite svårt. En del av mig känner också att just den biten ändå borde ingå i det som migrationsverket (antar jag) betalar för, och inte att den skall bygga helt på frivilliga. 

Provade att messa någon annan som hade koll på det andra stället. Inget vettigt svar där heller - mest "kom hit och fråga när du är här". Ja, fast det var ju det jag gjorde på måndagen och då var det bara slöseri med tid.

Det gör mig så ledsen och frustrerad att det skall vara så omöjligt att kunna hjälpa trots att man vill! Det är ju inte unikt - många ideella föreningar har exakt samma problem, där man missar att ge enkel information om hur man kan ta första steget för att hjälpa till - men jag blir så trött över att det alltid skall vara en jättehög tröskel för att kunna göra något.

Så svårt är det ju inte att posta ett tydligt inlägg på Facebook hur, var och när man kan hjälpa till och på vilka sätt, eller att samla ihop alla som vill hjälpa till och fördela projektansvariga som kan ta hand om olika delar. Det finns ju massor av saker som skulle kunna göras utan att man behöver lägga hela dagen, men när det inte finns någon ansvarig överhuvudtaget blir det ju omöjligt att få någonting gjort. 

Egentligen hjälper jag ju bäst genom att just jobba på mitt vanliga jobb, eftersom det både genererar pengar till mig som jag kan använda till bra saker och arbetstillfällen för andra. Däremot hade det varit roligt att helt enkelt komma i kontakt med flyktingarna, att få prata med dem och kanske kunna hjälpa dem att känna sig hemma här. 

Jag hade tyckt om att göra det, men nu ger jag upp. 

Hjälpa

I förra veckan kom det flyktingar till byn/orten/samhället som ligger närmast där jag bor. Jag ringde de som skulle ta emot, och fick besked att de skulle komma på torsdagen så jag hade planerat att åka dit för att hjälpa innan. Det visade sig dock att de kom redan på tisdagen, och i kombination med att de verkade ha många som hjälpte och att A plötsligt vaknade tjugo gånger per natt (på riktigt!!) fixade jag inte att åka dit efter jobbet.

Nu i helgen kom det info om ytterligare femtio som skulle till den alternativa kursgården i närheten. De efterlyste volontärer så jag åkte helt enkelt dit och blev mött med mycket vänlighet och väldigt lite uppstyrt (jag var den enda som var där utifrån just då). Vi satte i alla fall igång och efter ett tag kom det fler, bland annat några av de som kommit tidigare i veckan. Vi flyttade framförallt sängar och städade för att göra ett uppehållsrum.

Dagens lärdomar var följande:

Stället var trevligare än jag tyckt tidigare (de gångerna har det varit folk överallt och det har blivit lite överdos av det alternativa) och det var kul med den internationella mix som var där.

Organisation och kroppsarbete kommer så att säga inte naturligt för alla.

Jag har absolut ingen koll på Syriens geografi, vilket måste åtgärdas.

Att en kvinna (jag) hjälper till att bära gick lite emot de utländska killarnas uppfostran. De ville hellre ta över det jag bar än att bara hugga i och ta sängen bakom som också skulle upp. Gentlemannamässigt, men opraktiskt.

Ett storg utbud av veganfika är underskattat. Är inte tokig i sötsaker, men nog är det gott med kladdkaka då och då.

Med andra ord en trevlig och givande eftermiddag. Jag tänkte åka tillbaka imorgon så får vi se hur det går.

Trött

Den här veckan har inventering av framförallt all hyresutrustning krockat med en liten tjej som vaknat och gråtit minst sju gånger per natt.

Man kan säga att energin är ganska slut.